/ allmänt / gatufoto och människor /

Ny blogg!

 
Det är dags för en ny blogg! En blogg som INTE handlar om allt och samtidigt ingenting. En blogg med gatufoto och stadslandskap, de typer av bilder som jag verkligen älskar att fota!
 
Länk till min nya blogg: www.rbnwlln.com!
 
 
Det har varit otroligt roligt att ha perfektfokus, det har gått mycket bättre än jag trodde. Jag har skrivit fler inlägg än jag kunnat ana när jag började, och några fler än närmsta familjen har uttryckt positiva åsikter om innehållet. Men helt ärligt tror jag att de flesta håller med mig när jag säger att bloggen har varit förvirrad och spretig.
 
Jag har haft lika många kategorier som nybörjar-fototidningarna. Jag har försökt vara personlig utan att vara utlämnande. Jag har försökt med torr humor. Men jag tror att varken jag eller mina besökare har gillat det särskilt mycket egentligen.
 
Namnet perfekt fokus känns också felaktigt eftersom jag inte längre tycker att det viktigaste är superskarpa bilder med fokus på exakt rätt ställe, det är nog också en vanlig nybörjarfälla
 
Jag hoppas att ni tittar in på min nya blogg www.rbnwlln.com och att ni gillar den, det lovar jag att själv ska göra i alla fall!
/ allmänt /

William

 
I förrgår hade vi pyssel här hemma. Vi förberedde för gårdagens fotande. William var såklart modell och här är lite pysselbilder och det slutliga resultatet!
 
 
/ allmänt /

Bebis-bubbla

 
Efter en sömnlös natt och en utdragen förmiddag på förlossningen fick vi äntligen träffa honom, William, vår son. Förlossningsavdelningen ligger mitt i Lunds sjukhusområde. Därför har vi knappt varit där tidigare, bara för ultraljudet och de handfull gånger vi har "övningskört" till förlossningen. Det är inte ett ställe man naturligt passerar förbi när man ska någon annanstans. Antingen passerar man förbi sjukhusområdet på ena eller på andra sidan, man passerar inte rakt igenom det. Det förstärkte känslan av overklighet ännu mer.
 
Så fort William var född och vi visste att han mådde bra gick vi in i vår bebisbubbla. Eller det hade vi kanske redan börjat göra när vi var vakna hela natten och väntade på honom.
 
Några timmar efter att han kommit ut blev vi flyttade till perinatalavdelningen i samma byggnad. Där spenderade vi två nätter och hade minimalt med kontakt med världen utanför sjukhuset. SMS och telefonsamtal med nära och kära, och lite instagram var de komunikationer vi hade. Vi fick Mia på benen igen och övade på amning och blöjbyte samtidigt som vi försökte ta igen sömnbristen efter förlossningen. Det var fantastiskt och omtumlande på samma gång. Efter den långa förlossningen ville våra kroppar bara sova. Men istället blev vi väckta av barnskrik nästan innan vi hinner somna om. William var inte alls förtjust i den transparenta plastbaljan som var tänkt att utgöra hans säng. Men kort efter att han blev upplyft och gosad med blev han lugn igen, underbart och utmattande.
 
Efter två nätter tyckte barnmorskor och läkare att vi var redo att flytta till patienthotellets BB-avdelning. På patienthotellet förekom inga sjukhuskläder och det fanns TV, badrum och dusch på rummet. Förutom besök av barnmorskor när det var dags för amning och den mycket diskreta larmknappen vid Mias säng kändes det som om vi var på semester i en stad som såg ut precis som vår egen. Patienthotellet ligger precis i kanten av sjukhusområdet och vi hade fönster ut mot busshållplatsen och kyrkogården som ligger intill sjukhusområdet.
 
Det blev ett fönster ut mot verkligheten. Genom fönstret kunde vi se ut ur bubblan och betrakta vår stad som numera var helt annorlunda. Från att klockan började närma sig midnatt och ända in på småtimmarna hörde vi hur de nyligen återanlända studenterna tjoade och tjimade på väg till och hem från festerna. Studentlivet kändes avlägset, som om det var en del av ett tidigare liv.
 
Inuti bubblan fanns bara vi, William, Mia och jag. Ibland fick vi besök av en barnmorska och ibland fick vi lämna rummet för att väga William. Utanför fortsatte verkligheten, det var natt, det var dag, det regnade, det slutade regna. Inuti bubblan varvade vi sömn, mat till oss, mat till William, blöjbyten och bebismys.
 
När vi sedan till slut fick komma hem efter sex nätter borta kändes också lägenheten annorlunda. Den såg ut som när vi lämnade den men ändå inte. Den doftade som när vi lämnade den men ändå inte. Till slut inser vi att det inte är världen, eller Lund eller vår lägenhet som har förändrats utan det är vi själva. Det är vi som har förändrats, och det är vi fantastiskt lyckliga för. Vi har blivit föräldrar och vårt eget välmående är inte längre viktigast. Om vi ska må bra, William, måste du också må bra!
 
 
Bilderna är tagna på patienthotellet, natt, dag, regn och bebismys.